Att aldrig glömma

2 sep, 2011 |

Vad hände i Srebrenica? Hur hanterades en ”skyddad zon”

Av: Fikret Babović

En liten bosnisk flicka bland kistorna. Srebrenica, den 11 juli 2009 (Foto: Elvis Barukčić/AFP/Getty Images)

En liten bosnisk flicka bland kistorna. Srebrenica, den 11 juli 2009
(Foto: Elvis Barukčić/AFP/Getty Images)

”Världssamfundet” genom sin grundläggande institution, FN, hade under kriget i Bosnien-Hercegovina garanterat enklaven Srebrenica status av en ”skyddad zon” där skyddet bestod av FN:s militära skydd. I utbyte mot det utlovade skyddet krävde FN att stadens försvarare lämnar ifrån sig sina vapen.
Ett nederländskt kompani ur FN:s fredsbevarande styrkor hade skickats till Srebrenica för att skydda de tiotusentals bosnjaker i staden som var omringad av bosnienserbiska styrkor. Det handlade om människor som i stort sett hade sökt skydd i området som genom FN:s säkerhetsråds resolution 819, den 16 april 1993, hade utsetts till ett skyddat område.

Den 16 april 1993 antog nämligen FN:s säkerhetsråd resolutionen 819 som begärde att alla parter i konflikten i Republiken Bosnien och Hercegovina behandlar Srebrenica och dess omgivning som en skyddszon som bör vara fri från något väpnat angrepp eller några andra fientliga ageranden. Resolutionen krävde även ett omedelbart upphörande av väpnat anfall av bosniska serbers paramilitära enheter mot Srebrenica och deras omedelbara avlägsnande från området.

FN:s skandalösa sätt att hantera den s.k. ”skyddade zonen”, som man själv tagit på sig ansvaret att skydda, möjliggjorde realiserandet av folkmordet i Srebrenica.

Den dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro) skulle omedelbart upphöra med leveranser av militär utrustning och tjänster till bosniska serbers halvmilitära enheter i Republiken Bosnien och Hercegovina.

För att konkretisera beslutet krävdes att generalsekreteraren tog omedelbara steg till att öka närvaron av UNPROFOR:s styrka i Srebrenica och dess omgivning med uppgiften att övervaka den humanitära situationen i den skyddade zonen.

Samtidigt uppmanades alla parter att fullständigt och omedelbart samarbeta med UNPROFOR.1 Alla eventuella förfrågningar skulle omedelbart anmälas till Säkerhetsrådet. Resolutionen fördömde all form av etnisk rensning som hade skett i regionen och sådana handlingar klassade som oacceptabla och olagliga.
Avtalet om demilitariseringen av Srebrenica skrevs den 18 april 1993 (s/25700, annex) mellan bosniska regeringen och den serbiska sidan, under medling av den svenske generalen Lars-Eric Wahlgren. Enligt avtalet skulle ett fullständigt eldupphör och demilitarisering av Srebrenica vara klart inom 72 timmar. I gengäld för UNPROFOR:s skydd av Srebrenica lämnade försvararna (ARBiH – Republikens Bosnien-Hercegovina Försvarsmakt) ifrån sig sina stridsmedel till UNPROFOR.

Förutsättningarna för resolutionens antagande fanns i det faktum att enligt informationen som generalsekreteraren presenterade till Säkerhetsrådet hade situationen i Srebrenica och dess omgivande områden försämrats snabbt och kraftigt.

Det pågick ett avsiktligt och väpnat anfall mot den oskyldiga civila befolkningen. Efter krigsutbrottet i Republiken Bosnien och Hercegovina hade nämligen de bosnienserbiska styrkorna ockuperat bosnjakiska byar och städer i den östliga delen av landet och folket massutvisades och misshandlades. Våldtäkter mot kvinnor var ett vanligt brott. Detta hade för följd att många bosnjaker flydde till enklaverna som Goražde, Žepa, och bland annat Srebrenica.

Srebrenica var en liten okänd stad. För att rädda sina liv där, stationerades omkring 60 000 flyktingar som var i stort behov av all möjlig hjälp.

Uppträdandet av den skyddade zonen Srebrenica har sina rötter i idén som kom redan från den s.k. London Conference som hölls 26-27 augusti 1992. Där konstaterades bl.a. av Internationella Rödakorskommitténs (ICRC) president dr Cornelio Sommaruga, att det internationella samfundet hade en livsviktig roll att spela. De oerhörda lidanden och dödanden måste upphöras.

Han ställde då frågan till deltagarna om de skulle ha i åtanke att som en av valmöjligheterna införa skyddade zoner för att lösa den humanitära krisen i Bosnien och Hercegovina och särskilt i östra Bosnien, där staden Srebrenica ligger.

Några kända namn och representanter i Förenta Nationerna stöttade detta förslag redan i ett tidigt skede. Så exempelvis, den tidigare polske premiärministern Tadeusz Mazowiecki som var speciell rapportör till FN:s kommission för mänskliga rättigheter i forna Jugoslavien.

Vidare tog Säkerhetsrådet beslut att inrätta en tillfällig tribunal i Haag2 i fallet som angår applikationen av Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), samt uppmanade regeringen i Federala Republiken Jugoslavien att omedelbart underteckna och tillämpa den konventionen.3 Konventionen innebar i princip ett mellanstatligt avtal om förhindrandet och bestraffningen av brottet folkmord. Enligt denna 1948 års konvention avses med folkmord gärningar förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom att döda medlemmar av gruppen eller att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada.

Säkerhetsrådet bedömde situationen som allvarlig och bestämde även att så fort som möjligt skicka en delegation som skulle bestå av Säkerhetsrådets medlemmar för att på själva platsen avgöra hur kritiskt läget egentligen var och att om detta omedelbart sända tillbaka information i form av en speciell rapport.

Det fanns även en möjlighet av luftangrepp av NATO-styrkan eftersom NATO alliansen ställde sig positivt till FN:s begäran för ett närmare samarbete.

I detta ödets moment gällde det emellertid, efter den serbiska offensiven, att använda detta militära skydd som drogs tillbaka för att skydda skyddsmakten själv och lämnade de förment beskyddade skyddslösa.
Ett riktigt flygangrepp kom inte trots att det enligt Säkerhetsrådets resolution 836 fick UNPROFOR mandat att använda militär makt, inklusive stridsflyg, för att avvärja attacker mot Srebrenica och även mot de andra proklamerade skyddade områdena.

Serbernas slutangrepp mot den skyddade zonen Srebrenica inleddes den 6 juli 1995.

Tidigt på morgonen begärde försvararens befälhavare av Srebrenica att UNPROFOR lämnar tillbaka vapen, som de lämnade ifrån sig, på grund av överenskommelser om demilitariseringen från 1993.

Begäran avslogs med motiveringen att “it was UNPROFOR’S responsibility to defend the enclave, and not theirs”.4

Man förklarade att inte ville eskalera läget vidare, att BSA (Bosnian Serb Army) och ARBiH (Armed Forces of Bosnia and Herzegovina) kom i direkt strid. Beslutet fattades av överbefälhavaren för UNPROFOR:s styrka i Srebrenica.

Det handlade om en holländsk bataljon (Dutchbat 3) i Srebrenica som kom till området i januari 1995. De hade sin bas tre mil norr om byn Potočari. Bataljonen bestod av 780 man, varav omkring 600 placerades i ”det skyddade området” Srebrenica.

Šejla Kamerić: ”En bosnisk tjej”, 2003 (foto: Tarik Samarah). Graffiti skriven av en okänd nederländsk soldat på en mur i militärförläggningen i Potočari, Srebrenica, 1994/95. Kungliga nederländska trupper, som en del av FN:s fredsbevarande styrkor (UNPROFOR) i Bosnien och Hercegovina 1992/95, var ansvariga för ”den skyddade zonen” Srebrenica.

Šejla Kamerić: ”En bosnisk tjej”, 2003 (foto: Tarik Samarah).
Graffiti skriven av en okänd nederländsk soldat på en mur i militärförläggningen i Potočari, Srebrenica, 1994/95. Kungliga nederländska trupper, som en del av FN:s fredsbevarande
styrkor (UNPROFOR) i Bosnien och Hercegovina 1992/95, var ansvariga för
”den skyddade zonen” Srebrenica.

Den 6. juli var serbiska styrkor bara 1,2 mil från stadens centrum.

Staden föll den 11 juli 1995 och då utfördes det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget. Enligt Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) var denna händelse, med de alla elementerna hur den utfördes, ett klassiskt folkmord.5

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att på tillbörligt vis uppmärksamma årsdagen av folkmordet i Srebrenica och Potočari genom att stödja parlamentets utropande av den 11 juli till den dag då vi i EU minns offren för folkmordet i Srebrenica och att uppmana alla länderna på västra Balkan att göra likadant. (Europaparlamentets resolution av den 15 januari 2009 om Srebrenica)

Det som klart skiljer detta folkmord av de andra utförda folkmorden i världen är att det utfördes i ett område som av FN förklarades som säkert och där borde de oskyldiga människorna känt sig trygga.

FN:s undersökning bekräftar att Dutchbat inte hade avfyrat en enda skott direkt på de framflyttande serbiska styrkorna. Till denna tidpunkt har minst tre förfrågningar för luftunderstöd från Dutchbat avfärdats från olika komandnivåer.6 Under tiden flög det 18 NATO:s flygplan mot Srebrenica. Två av dem holländska F-16 släppte två bomber (!) mot något som de tänkte vara motorfordon och som var i antågande mot staden söderifrån. Skadorna var obefintliga. Sedan vände de tillbaka till sin bas i Italien.

FN:s fredsstiftare (Foto: Igor Vasilev/UN Photo)

FN:s fredsstiftare (Foto: Igor Vasilev/UN Photo)

FN:s skandalösa sätt att hantera den s.k. ”skyddade zonen”, som man själv tagit på sig ansvaret att skydda, möjliggjorde realiserandet av detta folkmord. Under ett par dagar mördades över 8 000 pojkar och män.

Därmed utsattes FN:s och världssamfundets garanti för ett test som FN och världssamfundet inte bestod.

Det ledde i sin tur till en grundläggande legitimitetskris för FN som helhet.

____________________
1 UNPROFOR, The United Nations Protection Force.
2 The International Court of Justice (ICJ), Den Internationella domstolen har sitt säte i Haag i Nederländerna.
3 Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide) av den 9 december 1948, ga res. 260 a (iii).
http://www.humanrights.se/upload/files/2/MR-instrument/Konvention%20om%20folkmord.pdf.
4 http://www.un.org/News/ossg/srebrenica.pdf (s. 55).
5 Folkmord definieras i artikeln ii i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), som antogs i FN: s generalförsamling i resolution 260 den 9 december 1948. Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951. Enligt artikeln ii betyder folkmord ”var och en av följande gärningar som begås med avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig bestämd eller religiös grupp som sådan, dvs. att a) döda medlemmar av gruppen, b) orsaka allvarliga kroppsliga eller psykiska skador på dem, c) avsiktlig utsätta gruppen för livsvillkor som är avsedda att åstadkomma gruppens fysiska förintelse antingen helt eller delvis, d) vidta åtgärder som avsetts att förhindra födslar inom gruppen, e) med våld flyttar barn inom gruppen till en annan grupp” (http://www.riktpunkt.se/rp_2004/nr_2_04/04_02_05.htm).
6 http://www.un.org/News/ossg/srebrenica.pdf (s. 70).
____________________
Källa: Žena-Kvinna nr 44-45, November 2009 – Maj 2010, s 22–25
X